I Sverige har Reggio Emilia inspirert mange barnehager og tankegangen står sterkt. Les om arbeidet med kunst i Agneshögs förskola.

Ateljen är hjärtat på Agneshögs förskola. Här är det alltid aktivitet, från ettåringarna till de största femåringarna.

Juletid är pepparkakshustid på förskolor runt om i Sverige. Så även på Agneshögs förskola i Motala, där det ritats många förslag den senaste tiden, precis som vid en vanlig arkitekttävling. Sen fick de äldre barnen rösta på vilket hus man skulle bygga den här gången.

– I år röstade de för att vi skulle bygga ett karamellhus tillsammans. Och förra året gjorde vi ett pepparkaksfängelse i tre våningar, halvmetern högt, i kristyr och mash¬mallows. Det var vackert.

Ateljen – förskolans hjärta

 Rose-Marie Larsson är glad och stolt över den skapande verksamheten på avdelningen Slingan, där hon är förskollärare med tre kollegor och tjugosex heltidsbarn från ett till fem år.

– De flesta av de åtta avdelningarna på Agneshög har sin egen profil: Trollflöjten har musik, Kullerbyttan hälsa och rörelse, Sagan arbetar mycket med berättande, Stubben med natur och så vidare. Och så har vi på Slingan, och Spegeln, en Reggio Emiliaprofil.

Ateljen, som är det största rummet på Slingan, syns direkt.

– Ateljen är hjärtat hos oss. Här är det alltid aktivitet, från ettåringarna till de största femåringarna. Finns det bara barn på avdelningen, så nog är det ateljéjobb på gång. Idén är största möjliga självständighet, även för de minsta. Materialet står lätt tillgängligt med vattenfärger, penslar och papper på hyllor långt ner. I olika burkar finns inspirerande material som olika sorters bönor, naturmaterial, ris som färgats med karamellfärg ...

– Det ska vara lätt att sätta igång. Inspirationen finns runt omkring och idéerna måste utgå från barnen själva, inte från någon plan som vi vuxna gjort upp i förväg. På Slingan har alla, stora som små, stor respekt för varandras förmåga. Och det gör också att barnen lär sig lita på att de själva kan.

Skapande för alla åldrar

Att ansvaret för städningen ingår i arbetet är naturligt för barnen.

– I början var det lätt att vattenburkar välte, men då är det bara att torka och börja om igen. Det material som vid behov flyttas några hyllor upp kan ju flyttas ner igen. Till slut går det bra.

– Ibland kan det vara svårare för barn som är äldre när de börjar hos oss. Barn som är vana vid andra regler och plötsligt upplever en frihet som de inte alltid kan hantera. Men det vet vi om, och därför är vi speciellt uppmärksamma och hjälper dem in i arbetet. Efter en tid har också de lärt sig reglerna som vi har på avdelningen.

Ordning för sin egen skull kan hindra skapandet och är inte något eftersträvansvärt.

– Som det här med åldersgränser. På ett ställe såg jag till exempel att det på en burk med tuschpennor stod ”Endast från fyra år!”. Vad finns det för tanke bakom det?

– På Slingan har ettåringarna tillgång till samma material som de äldre. Men man måste givetvis lära dem hantera det, och det är vårt ansvar. Svarta tuschpennor är för övrigt utmärkta för då kan barnen koncentrera sig på formen av det de tecknar. Det leder till helt andra tankar och lösningar, än om barnen också skulle behövt tänka på färgsättning.

Kreativt kaos

Om skapandet ska vara sinnligt behövs också sinnliga, ibland något okonventionella material.

– Här arbetar vi med pannkakssylt, chokladsås och grädde, och målar med kaffe, som ger en härligt brun färg. Och att spraya ut raklödder på ett jättestort papper på golvet och sen låta barnen upptäcka möjligheterna, det är en häftig upplevelse som jag rekommenderar.

I ateljen ska det kunna råda ett kreativt kaos, säger Rose-Marie.

– Det är en av idéerna med att ha en atelje. Vi som arbetar med skapande måste kunna stå ut med röra. Det gör också att vi själva som vuxna vågar släppa kontrollen.

Inspirerade av Reggio Emilia

Frågan om inte vuxna som själva skapar hämmar barnens kreativitet – att barnen försöker härma de vuxna istället för att utveckla egna idéer – har Rose-Marie stött på tidigare:

– För oss är det inget problem. Om alla ser sig själva som skapande varelser och har tilltro till sin egen förmåga, så stimuleras de bara i sin egen kreativitet av andra som också skapar. Och visst vore det märkligt om vi vuxna som sökt oss till Reggio Emilia-pedagogiken, eftersom vi tror på skapandets möjligheter, själva skulle låta bli att skapa. Vilka signaler skulle det ge barnen om ”vi och dom” - och inte minst, hur roligt skulle det vara?

Intervjuar barnen

Ibland jobbar Slingan tematiskt, speciellt i samband med någon av sina utställningar.

I Motala ordnas varje år en Kärleksvecka av en före detta lärare, där olika förskolor och skolor brukar delta. Ett inslag är en utställning som är öppen för allmänheten. Temat är ofta något spännande som ”Olikheter” eller ”Att bygga broar”, ämnen som man kan fundera mycket kring och som leder till många tankar hos barnen.

– På projektet om olikheter blev det mycket skapande av ansikten i olika material. Vi brukar intervjua barnen inför och efter varje projekt, dels för att se vad de har för egna tankar och erfarenheter innan de börjar, och dels för att se vilka tankar som uppstått efter projektet.

– När vi talade om olikheter så frågade vi barnen vad som var bra med att alla ser olika ut. Och en praktisk flicka sa då något mycket klokt: ”Om alla pappor såg lika ut och alla mammor såg lika ut, hur skulle vi då veta vem som skulle hämta oss?

– Och om alla djur såg ut som skator, sade ett annat barn, så kunde man inte heller skilja djuren åt. Så länge leve olikheten!

– När temat var ”Att bygga broar”, så gjorde barnen en inventering av tätortens många broar, ritade av dem och byggde sedan upp dem i vårt byggrum, fria skapelser av lera, pinnar, kartonger och sand med en stor sugrörssol svävande över alltihop.

– Men broar har ju också en filosofisk dimension, som något som för samman människor, som gör att vi kan nå varandra. Det pratade vi om, men också om hur man gör där det inte går att bygga en bro. Vilket i sin tur ledde vidare till diskussioner om hur stor jorden är. På det sättet förde en bro över Motala ström till ett spännande samtal med både geografiska och filosofiska dimensioner.

Ingenting som inte är roligt!

Andra samtal med öppna frågor utan givna svar bäddar för fantastiska tankegångar, som när ett arbete om träd gav hisnande inblickar i träds innersta tankar och känsloliv.

Med en tillvaro där allt kan hända och inget är givet, med en tydlig dokumentation som fångar nuet för framtiden och ett skapande som hjälper barnet att förstå världen, andra och sig själva, så har arbetet blivit just så som Rose-Marie hoppades när allt drog igång 2001.

 – Det ska synas att förskolan är en plats, en verkstad, för barn. Det ska synas att vi njuter av det vi gör. För det gör vi!

Mottot från Reggio Emilia gäller i högsta grad även avdelningen Slingan i Motala: Niente senza gioia – Ingenting som inte är roligt!

Så borde det vara överallt – inte bara i pepparkakstid!